maanantai 25. syyskuuta 2017

Minun mereni

Itämeremme on minulle rakas. Asun aivan sen rannalla, lähes kaikki lapsuusmuistoni liittyvät siihen ja lopulta tein siitä ammatinkin. Merellä mökkeillään, veneillään, kalastetaan tai vain nautitaan olosta. Metsähallituksen hommissa olen saanut kiertää rannikkoamme viisi kesää ja valokuvia on karttunut matkan varrelta muutamia tuhansia. Hauskojen sattumusten, pelastautumispukufiilistelyjen tai kenttäruokien kehumisen sijaan ajattelin esitellä teille palasen sielunmaisemaani, tuokiokuvia minun mereltäni.

- Jamina 


4 tummaa kirsikkaa, taustalla meri.


Veneen perämoottori ja veneen jättämä vana vedessä.


Sudenkorento, taustalla tyyni meri.


Vanhaa puista kaidetta, taustalla rannikkoa.


Tumma meri, pilvinen taivas. Pilvien takaa siilautuu auringon valoa.


Veden roiskeita, aurinko paistaa, muutamia pilviä.


Pilvinen taivas ja tyyni meri.


Punaisia veneitä satamassa, aurinkoisessa, tyynessä säässä.


Kivikkoitsa rantaa ja flada. Taustalla kaksi sateenkaarta.


Valkoinen höyhen tyynen veden pinnalla.


Tyyni meri, veneen laita ja vana.


Veneen keula ja lintuparvi.


Punaisia kalastajamökkejä rannalla, peilityyni meri.


Vaaleanpunainen auringonlasku satamassa, jossa useita purjeveneitä.

maanantai 18. syyskuuta 2017

Luontokartoittajan työpäivä videona!

Tänä kesänä olemme kartoittaneet Itäisellä Suomenlahdella paljon matalia sisälahtia eli tuttavallisemmin fladoja. Fladakartoitukset eivät sinällään eroa muusta kartoittamisesta kovinkaan paljoa, sillä aikaa kuluu paljon kartoituspaikalle siirtymiseen, lastaamiseen, purkamiseen ja linjojen vetämiseen. Päivät venyvät usein normaalia toimistopäivää pidemmäksi, mutta näin kiinnostavassa työssä ja hyvällä työporukalla se ei haittaa ollenkaan. Fladakartoitukset eivät ole kaikille tuttuja, joten päätin koota videopäiväkirjamaisen kuvauksen fladapäivästä. Videolla näkyy allekirjoittaneen lisäksi luontokartoittajamme Teemu ja suunnittelijamme Petra. Aina kaikki fladakartoitukset eivät suju yhtä mallikkaasti kuin videolla, vaan joudumme taistelemaan SUP-laudan ja linjanarujen kanssa läpi rantapusikoiden ja metsien. Fladan reunaan saavuttaessa meitä saattaa odottaa upottavassa ruovikossa mudan läpi tarpominen, suppailijaa pyörittävä kova tuuli tai jäätävät sadekuurot. Kaikesta kuitenkin selviydytään oikealla asenteella ja hyvillä varusteilla. 

Mutaisin fladaterkuin

Jyri, puolisukeltava luontokartoittaja




torstai 7. syyskuuta 2017

Nattens mysterier


Valsörarnas fyr i månskenet  Bild: Niclas Fritzén


Växtlighetskarteringarna tog slut men Kvarken fladas fladdermus-studier är i full fart. Snart i nästan tre veckors tid har en grupp biologer försökt få tag på den mysteriösa trollpipistrellen vars migrationsrutt till dato är ett frågetecken. Jag var lyckligt lottad och fick följa med dem i två nätter.
Valsörarna har jag besökt redan flera gånger detta år och även övernattat på den biologiska stationen men det häftiga nattelivet var mig inte bekant. Jag kom fram på måndagen med Niclas som är ansvarig för projektets fladdermus del. Nicklas har på våren satt upp passivdetektorer på 10 olika ställen i Finland och tillsammans med Anniina från Länsstyrelsen Västerbotten  även 10 stycken på den svenska sidan. Dessa passivdetektorer har hela sommaren samlat in information av förbi susande fladdermöss, ifall det fanns vilka.

Nu var det alltså dags att få svar på gåtan. Gruppen som redan varit en längre tid på Valsörarna var lätt frustrerad eftersom det som de helst ville ha tag på, trollpipistrellen, hade inte ännu dykt upp. Denna kväll hade fällorna förflyttats till ett annat ställe och jag fick hjälpa att ställa upp dem. Jag som trodde att marinbiologer inte gör något annat än släpar på en massa tunga grejer som är omöjliga att bära och jobbar på konstiga sätt och tider… Men det gör även fladdermusfolket! Fällorna kan väga upp till 20kg och är av omöjliga former och längder. Det kräver an massa kraft och fantasi för att ställa upp fällorna. Första byten brukar vara biologerna själv som endera går/snubblar i fällorna eller blir under de ramlande konstruktionerna. Man behöver ett och annat hjälpmedel för att få upp dessa fällor och allt från metspö till tältpinnar används.


Jobbet börjar då det blir mörkt, annars har man fåglar i fällorna. Beroende på fällan måste de endera tömmas varje timme (harpfälla) eller med 15 minuters mellanrum (slöjnät). På Valsörarna användes både och; detta innebär att under hela mörka tiden från kl. 21 på kvällen till 06.00 på morgonen måste fällorna besökas var femtonde minut. Det lät ju mycket spännande i mina öron eftersom jag redan vaknat 06.00 på morgonen. Natten gick ut på det, att med jämna mellanrum patrullerades vid fällorna i stor förhoppning om att något flugit i fällorna. Jag sto ut med väntande till klockan 01.00 då jag hittade en mysig soffa i huset vid fyren där jag kröp ihop och slumrade. Jag vaknade lite nu och då för att höra att inget än hittats i fällorna. Femtiden på morgonen kom Nicke och berättade att nu flyger det trollpipistreller. Den lilla jäveln kurvade i 15 minuter ovanför oss. Den svängde alltid just före fällan vilket antyder på det att den dock märker fällan rätt bra. Nicke även ställde upp sig på en hös stege med en håv för att möjligen på detta sätt få fast den men nej… En timme senare traskade vi tillbaka till stationen för att sova. Trollpipistreller är inte så vanliga i Finland. Jag som slumrade på soffan och kollade inga fällor blev alltså väckt för att se en av dem. På stationen hade bl. a Kati som sysselsatt sig redan i längre tid med fladdermöss vakat hela natten; hon har aldrig sett en trollpipistrell i Finland förr, usch vad jag skämdes min goda tur.

Niclas och Kati ställer upp en liten harpfälla  Bild: Roosa Mikkola







































Det här konstiga fladdermusbiologerna är till största delen redan vakna före kl. 12. Jag förstår inte hur de orkar. Tröttheten kanske märks på de rastlösa skämten och deras underhållande humor. Man måste vara en viss slags människa för att stå ut att vara 4 veckor på en öde ö med ett par andra människor och vara vaken hela natten.


På morgonen efter ett par timmas sömn beslöt Eeva att kolla fladdermusholkarna. Där hittade hon en taigafladdermus som hon sedan tog in till stationen för ringmärkning. Jag har inte på en lång tid varit så imponerad av något som av hennes hanterande av en fladdermus. Djuret väger kring 10gr och är så skört. Man måste hantera det med handskar och hålla de så i handen, att den inte biter. Djuret skall vägas, könet och tänderna kontrolleras. Längden på underarmen skall mätas och det skall tittas efter parasiter. Sättet hon hanterade fladdermusen var häpnande; självsäkra fasta grepp men ändå så att djuret inte kommer till skada. Det är ju inte precis så att djuret är lugnt i handen och njuter av uppmärksamheten. Man kunde se att hon hade gjort det många, många gånger.


Eeva ringmärker en taigafladdermus  Bld: Roosa Mikkola
Inte vem som helst får fånga fladermöss. Det kräver mycket mer än vad man kan tänka sig. För att ansöka tillstånd för ringmärkning måste man ha avlagt ett prov som består av flera olika delar; kännedom om lagstiftning gällande fladdermöss, artkännedom samt hantering. Man måste även ha övat hantering gemensamt med någon som har erfarenhet och man måste också ha kunskap om att ta loss fåglar och fladdermöss ur nät.


På kvällen var det dags igen att sätta upp fällorna och börja patrullera. Denna gång blev jag kvar på stationen med Kati och Johanna. Tröttheten började trycka så jag gav igen upp efter midnatt och gick och sova. Vid något skede vaknade jag dock och hörde hur Kati sa i radiotelefonen att hon kommer. Johanna som var och kolla fällorna hade hittat en fladdermus! Kati gick ner för att hjälpa till. Johanna är vid det stadie att hon övar att hantera fladdermöss och fick därför inte själv ta fladdermusen ur fällan. Med Katis understöd hämtades den lilla fladdermusen till stationen för artbestämning. Det handlade sig om en taigafladdermus. Johanna fick hantera fladdermusen medan Kati hela tiden sa vad som skulle göras och hur. Det var fint att få se hur en proffs arbetar och hur en lärling blir lärd. Johanna hanterade fladdermusen mycket väl och efter artbestämningen fördes den tillbaka dit den fångats ifrån. Det var sängdags för oss tre medan gruppen från fyren skulle ännu gå i soluppgången två kilometer tillbaka till stationen. När vi vaknat ett par timmar senare kom det fram att andra gruppen igen bara sett trollpipistreller men de fortfarande vägrade bli fångade.

Efter lite till sömn var dags för mig att återvända till fastlandet. På lång tid har jag inte fått lära mig så många nya intressanta saker som under dessa dagar. Det är obetalt att få följa med proffs vid sitt arbete och få suga ur dem den kunskap de har.

Förra natten efter att jag lämnat gruppen fick de äntligen trollpipistreller! Två stycken hittades i fällorna. Jens och Roosa som de blev och heta, har nu båda en radiosändare på ryggen som hoppeligen kommer att avslöja hemligheter om  trollpipistrellernas  migrationsrutt. Nu fick Kati äntligen se och ringmärka trollpipistreller i Finland, tre veckors frustrerande väntande och kontrollering vid tomma fällor betalade sig. Kati var dock inte den ända som äntligen fick se det hon ville. Under tre års tid på hösten har seglaren Heikki befunnit sig av slump på Valsörarna samtidigt som fladdermusforskarna. Varje gång har han varit med ett par nätter i hopp om att få se en fladdermus. Han har säkert tänkt att de inte finns eftersom då han har varit med har fällorna alltid varit tomma, men nu fick även han också se ren ringmärkning av en fladdermus. Succé för alla parter.


 Jag kan inte tacka nog gruppen som orkade visa och förklara, svara på alla mina frågor och vara så entusiastiska om sitt arbete. Om ni läsare bara någon gång har möjligheten att följa detta arbete i en natt kan jag hjärtligt rekommendera det. Man måste bara ha lite förstånd för de människor som utgör detta arbete… efter att vara vaken så många nätter i rad och inte sova tillräckligt gör en lite galen… Eller kanske det var det redan från början… J

Roosa







Ansiktsbild av trollpipistrellen Roosa där ringen syns (den lilla pricken som syns i örat är ett fladdermuskvalster) Bild: Niclas Fritzén

På natten har man tid... ja för allt möjligt med alla tänkbara sätt  Bild: Kati Suominen



Tanduppsättningen hos en taigafladdermus (Myotis brandtii). Vassa tänder behövs för att krossa bytesinsekternas kitinskal  Bild: Niclas Fritzén



tiistai 5. syyskuuta 2017

Mitä meribiologiharjoittelija oikeasti tekee ja osaa?


Luontokartoittaja (6 kuvaa) What my friends think I do, What my mum thinks I do, What society thinks I do, What my boss thinks I do, What I think I do ja What I really do.
(Kuvat: Metsähallitus / Tiina Ellonen, Tuuli Pietinen ja Jyri Tirroniemi)

Mikä sinusta nyt oikeasti sitten tulee? Tämä on kysymys, joka on tullut erittäin tutuksi opiskeluaikana kaikissa sukujuhlissa ja vanhoja ystäviä tavatessa. Vastaus on yleensä biologi ja jotain epäselvää muminaa monista mahdollisuuksista. Biologian opiskeluhan ei varsinaisesti valmista suoraan ammattiin. Sen takia harjoittelu on tärkeä osa opiskelua, vaikkakaan ei pakollinen. Tänä kesänä olen harjoittelijana Metsähallituksen Itäisen Suomenlahden tiimissä oppinut paljon sitä, mitä biologi oikeasti tekee – siis ainakin merellä.  

Yleinen oletus biologeista (tässä luontokartoittajista) on, että osataan kaikki mahdolliset lajit ulkoa tai toisaalta osataan vastata, miten esimerkiksi ilmastonmuutos saataisi torjuttua. Anna L kertoi jo aiemmassa blogikirjoituksessa lajintunnistuksesta. Se onkin yksi tärkeimmistä asioista, joita luontokartoittaja tekee. Mitä kaikkea muuta tämä työ vaatii?

Työtehtäväni ovat olleet vaihtelevia. Olen päässyt naruttamaan sukelluksia, seulomaan hiekkanäytteitä, kuvaamaan merenpohjaa, tekemään toimistohommia (tietojen kirjaamista yms.) ja ehkä kaikkein eniten vetämään linjoja sukeltajille soutamalla ja sup-lautailemalla. Koko kesän veneellä työskentelyn jälkeen voin myös sanoa oppineeni jonkin verran veneilyyn, navigointiin ja solmuihin liittyviä asioita. Konkreettisten taitojen lisäksi mm. joustavuutta (kenttämajoituksessa eläminen) ja ryhmätyöskentelytaitoja tarvitaan. Jälkimmäinen tosin on ollut äärimmäisen helppoa näin mahtavan tiimin kanssa! Niin, tässä kohtaa piti muistaa kehua myös Petran kokkailuja. 



Kartoittaja ajamassa venettä.
Pääosa ajasta menee merellä. (Kuva: Metsähallitus / Tiina Ellonen)

Veneen vana vedessä saaristossa.


Toinen pitää putkea ämpärin päällä ja toinen kaataa vettä kahvipannusta.
Allekirjoittanut seuloo Petran kanssa näytteitä Myan kannella (Kuva: Metsähallitus / Teemu Mustasaari)

Vaihtuvat olosuhteet vaativat mukautumista. Kova tuuli voi pilata kentälle lähdön ja aina ei teknologia pelaa, mutta kuten Itäisellä Suomenlahdella todetaan, ne ovat vain haasteita. Haasteille vastapainoa tuovat upeat maisemat ja ajoittain näyttäytyvä aurinko.
Mitä siis biologi tekee? En vieläkään osaa vastata muuta kuin että kaikkea maan ja taivaan väliltä, mutta ainakin se on kivaa. Iso kiitos siis koko ISL-tiimille mahtavasta kesästä.

-Tiina


Kaunis auringonlasku ja tyyni meri.
Kenttämajoituksessa on puolensa! (Kuva: Metsähallitus / Tiina Ellonen)