Miettiessämme Suomen Ekologisesti Merkittävimpien vedenalaisten
MeriluontoAlueiden valintakriteereitä me meribiologit törmäsimme jälleen
kysymykseen siitä, millainen on luonnontilainen merialue? Katsaus sanakirjaan kertoo
sanan ”luonnontilainen” merkityksen: sellainen,
johon ihmisen toiminta ei ole vaikuttanut, esim. sellainen, johon maatalous tai
metsänhoidolliset toimenpiteet eivät ole vaikuttaneet; luonnollisessa tilassa
oleva.
Luonnontilaisuus on erityyppisten elinympäristöjen suojeluun
usein liittetty termi. Siihen liittyy mielikuvia koskemattomasta, alkuperäisestä ja arvokkaasta,
ehkä jopa hieman jännittävästä villistä luonnosta. Aarnimetsän
luonnontilaisuuden voi hyvin hahmottaa, vaikkei Suomen salosilla taida
montaakaan täysin luonnontilaista, ihmissormen koskaan koskematonta sopukkaa lopulta
löytyä. Merialueiden kannalta taas sellaisen alueen löytäminen, johon ihmisen
toiminta ei olisi lainkaan vaikuttanut, on pulmallista. Merivesi, tuo kaikkialle
vellova kolmiulotteinen väliaine, pitää huolen siitä, että meressä kaikki
vaikuttaa kaikkeen. Maa-alueilta pääsee valumavesien ja päästöjen mukana mereen
kaikenlaista, mm. ravinteita, saasteita ja kemikaaleja. Ne leviävät aallokon ja
virtausten mukana kaikille merialueille ja jokaiseen meriluontotyyppiin. Teollisuus,
asutus, liikenne sekä maa- ja metsätalous ovat siten vaikuttaneet aivan
kaikkiin merialueisiimme, toisiin vahvemmin ja laaja-alaisemmin kuin toisiin.
Ihmistoiminnan myötä myös merilajisto on kokenut muutoksia ja se muuttuu edelleen
kiihtyvällä tahdilla, kun elinolosuhteet vähitellen heikentyvät. Rehevöitymisen
myötä vedet ovat samentuneet ja liettyneet, rihmalevät ovat vallanneet alaa
muilta vesikasveilta ja rakennettu infrastruktuuri hävittänyt sopivia
elinalueita merenpohjilta.
 |
Rehevöityminen ja rihmalevien runsastuminen muuttavat merenpohjien lajistoa. Kuva: Heidi Arponen/Metsähallitus.
|
Kaikki meren käyttö vaikuttaa myös vedenalaiseen luontoon. Pinnan
päällä meriluonto voi näyttää hyvinvoivalta ja rauhalliselta, vaikka pohjasta
olisi nostettu kasapäin merihiekkaa tai ruopattu satamaan johtavaa väylää.
Rakentamisen ja meriliikenteen aiheuttama melu taas kulkeutuu veden alla pitkiä matkoja, usein myös niille muutoin koskemattomammille saaristoalueille. Kirkas
merivesi hämää kuvittelemaan hyvinvoivan merenpohjan, vaikka samaan aikaan
liikaravinteiden riehaannuttamat rihmalevät tukahduttavat alleen muita lajeja
ja paksut levämatot vellovat pohjilla.
 |
| Ulkosaaristossakin on monenlaista ihmistoimintaa, kuten kalastusta, matkailua ja veneliikennettä. Kuvassa Utön laiturialue Saaristomerellä. Kuva: Kevin O'Brien/Metsähallitus. |
Miltä sitten näyttää mahdollisimman luonnontilaisella
merenpohjalla? Lyhyen geologisen historiansa aikana Itämeri on ollut lähes
jatkuvassa muutoksessa, makeasta jäätikköjärvestä kohti nykyisen kaltaista
puolisuljettua murtovesiallasta. Lajeja on tullut ja mennyt kautta historian,
osa niistä on sopeutunut ja levittäytynyt, osa kadonnut havaittuaan
elinympäristön itselleen sopimattomaksi. Monet nykyisistä tutuista, vakituisina
pidetyistä lajeistakin on alun perin hiippaillut Itämereen kutsumattomina
vieraslajeina. Missä kohtaa tällä merenpohjien myllerrysten ja muuttoliikkeiden
aikajanalla katsotaan sijaitsevan sen vedenalaisten elinympäristöjen ja lajien
luonnontilaisen mosaiikin, mihin nykyisyyttä voidaan verrata? Eihän meillä ole
tutkittua tietoa tai säännöllistä seurantaa pinnan alta kuin viimeisen runsaan
sadan vuoden ajalta, ja lajien ja elinympäristöjen levinneisyyden laaja-alaisempi
kartoituskin aloitettiin rannikollamme vasta 15 vuotta sitten.
 |
| Matalista laguuneista voi löytää monilajisia, tiheitä levä- ja vesikasviyhteisöitä. Vedenalainen maisema muistuttaa silloin luonnontilaista merenpohjaa. Kuva: Joonas Hoikkala/Metsähallitus. |
Emme suinkaan ole kysymyksinemme yksin, vaan
luonnontilaisuus -problematiikan parissa on ajan saatossa pähkäillyt yksi jos
toinenkin päätöksentekijä, tutkija ja meriympäristön asiantuntija. Ehkä
löydämme suuntaviivoja ja vastauksia viimeaikaisista raporteista ja meren tilan
arvioinneista, joissa on pohdittu merialueiden mahdollisimman hyvää tilaa?
Jo vuonna 2007 Itämeren suojelukomissio Helcom lähti
rohkeasti tavoittelemaan Itämeren hyvää tilaa Itämeren suojelun
toimintaohjelman (Baltic Sea Action Plan, BSAP) kautta. Kunnianhimoinen tavoite
oli saattaa meremme takaisin hyvään tilaan 2021 mennessä. Tehtävä osoittautui
sen verran haasteelliseksi, että määräaikaa muutettiin, mutta hyvä tila
tavoitteena säilytettiin.
Meriympäristön hyvän tilan saavuttamista tavoitellaan nyt Euroopan
Unionin meristrategiadirektiivin kautta.
Suomessa tavoitteeseen pyritään kattavalla merenhoitosuunnitelmalla. ”Suomen meriympäristön tila 2018” -raportissa
annettiin meren hyvän tilan määritelmät meriympäristön eri osatekijöille, ja
niihin perustuen arvioidaan meren nykytilaa tulevaisuudessa kuuden vuoden
välein. Meren tilan arviointi ei suinkaan ole suoraviivaista ja yksinkertaista,
sillä siihen vaikuttavat monet toisiinsa ristiin rastiin kytkeytyvät laadulliset
tekijät, joille voidaan laskea tavoiteltavia raja-arvoja. Tällaisia meren
hyvinvoinnista kertovia määreitä ovat mm. luonnon monimuotoisuus, merenpohjan
koskemattomuus, rehevöityminen, ravintoverkot ja kaupalliset kalakannat. Arviointityöhön
tarvitaan myös suuri joukko asiantuntijoita, joiden tietoja käytetään lopullisten
tulosten arvioimisessa. Näillä kriteereillä saatiin tehtyä kattava meriympäristön
laadullinen arviointi vuonna 2018.
Merenhoitosuunnitelman tavoitteena ei ole luonnontilainen,
koskematon meri -sillä sellaista on mahdotonta saavuttaa. Millainen sitten on tavoitellussa,
hyvässä tilassa oleva meri? Siinä ihminen on erilaisine yhteiskunnallisine
toimintoineen merialueilla kyllä läsnä, mutta siten etteivät meriluontoon
kohdistuvat haittavaikutukset, kuten ravinnekuormitus, roskaantuminen tai
vedenalainen melu, ole merkittäviä tai palautumattomia. Samalla kohdistetaan
huomio meriluonnon monimuotoisuuteen ja pyritään estämään sen hupeneminen.
 |
Merialueen luonnontilaisuutta voidaan tarkastella myös
ihmistoiminnan aiheuttaman häiriön ja merenpohjan muutosten voimakkuuden kautta.
Kuvassa SEAmBOTH -hankkeessa koottu Perämeren ihmispainekartta, jossa värit
kertovat erilaisten ihmistoiminnasta johtuvien häiriöiden alueellisesta
sijainnista ja intensiteetistä. Kartta: Marco Nurmi/SYKE. |
Meriympäristön tilaa ja sen muuttumista pähkäiltiin myös
2018-2019 toteutetuissa Suomen lajien ja luontotyyppien uhanalaisuuden
arvioinneissa. Itämeren vedenalaiset lajit ja niiden muodostamat eliöyhteisöt,
kuten rakkohaurupohjat ja meriajokasniityt, kävivät läpi tiukan
kansainvälisestä IUCN-kriteeristöstä (Red List of Ecosystems, IUCN 2015)
muokatun kansallisen uhanalaisuuden arviointiprosessin. Jälleen mietittiin,
millaiseen ”luonnontilaiseen”, ”alkuperäiseen” tai ”riittävän hyväkuntoiseen”
meriluontoon vedenalaisten lajien tai luontotyyppien nykyistä levinneisyyttä, runsautta
tai hyvinvointia verrataan. Maaluonnossa tarkasteluperspektiivi voi ulottua
satojakin vuosia taaksepäin, sillä metsien käytöstä löytyy historiallisia asiankirjoja isän lampunostoa edeltäviltä vuosisadoilta. Meriluontotyyppien nykyistä
levinneisyyttä ja laadullisia muutoksia arvioitiin kuitenkin pääasiassa suhteessa
viimeisten 50 vuoden aikana tapahtuneisiin muutoksiin, eli karkeasti ottaen
aikaan ennen Itämeren veden tilassa tapahtuneita suuria muutoksia. Se oli
sitä aikaa, kun ”mökkilaiturilta näki pohjaan saakka, ja sitä rakkolevää kasvoi
joka paikassa”. 1950-60 -luvuilla nimittäin vuosikymmeniä jatkuneet asutuksen,
teollisuuden ja maataloudet päästöt alkoivat näkyä meriluonnossamme mm. veden
samentumisena, rihmalevien runsastumisena ja jokakesäisinä sinilevien
massakukintoina.
 |
| Saaristomeren kalliopohjilla saattoi näyttää tältä vuosikymmeniä sitten. Kuvassa puhdasta rakkohaurukasvustoa ulkomeren reunalla. Kuva: Heidi Arponen/Metsähallitus. |
 |
| Sinilevien massaesiintymät ovat jokakesäisiä ilmiöitä lähes jokaisella merialueellamme. Kuva: Kevin O'Brien/Metsähallitus. |
Itämeren vedenalaisten luontotyyppien määrän ja laadun
muutosten arviointi tuotti päänvaivaa, sillä laajempia tietoja rannikkomme lajeista ja
eliöyhteisöistä on kerätty vasta suhteellisen vähän aikaa. Vedenalaisen luonnon
lajikoostumuksen muuttumisen hahmottamisessa käytettiinkin hyödyksi monenlaisia
tukikeinoja, mm. tausta-aineistoja veden tilan muutoksesta Itämeressä sekä pitkiä
pohjaeläinnäytteenottoaikasarjoja. Asiantuntijoilla oli myös vahva sananen
sanottavanaan siitä, miltä merenpohjilla on saattanut näyttää ennen Itämeren rantavaltioiden teollistumista ja vesien
saastumista. Avuksi otettiin luonnollisesti myös
tietokoneiden tehot.
Tietokonepohjainen mallinnus on auttanut hahmottamaan meren
tilassa ja meriympäristössä tapahtuneiden muutosten, kuten veden samenemisen
tai maankohoamisen, vaikutuksia lajiston koostumukseen, lajien levinneisyyteen
ja yksilömääriin. Tosielämän esimerkistä käy rakkohauru, jonka uhanalaistumista
arvioitiin luomalla nykyisten levinneisyystietojen ja Itämeressä vuosikymmenien
aikana tapahtuneiden muutosten avulla mallikarttoja siitä, miten laajalle
levinneitä rakkohaurumetsiköt ovat sata vuotta sitten voineet olla. Kun
tiedetään, millaisissa olosuhteissa rakkohaurut nykyään viihtyvät parhaiten (esimerkiksi
kovat kalliopohjat kasvualustaksi sekä tietty suolapitoisuus, syvyys ja valaistusolosuhteet),
voitiin tietokoneella luoda karttoja alueista, joilla 50 tai 100 vuotta sitten
oli riittävän kirkasta vettä sekä sopivia kalliorantoja ja riuttoja rakkohaurun
elellä. Mallit toki ovat parhaimmillaankin vain havainnekuvia
mahdollisuuksista, eivät totuudenmukaisia tilanteita menneisyydestä. Niiden
avulla voidaan kuitenkin hahmottaa meriympäristön muutoksia menneisyydessä -ja
jopa ennustaa tulevaisuuteen, kuten vaikkapa miten erilaiset merensuojelutoimenpiteet
tai ilmastonmuutos voivat vaikuttaa lajien esiintymiseen ja levinneisyyteen -ja meren hyvän tilan saavuttamiseen.
 |
Mallinnuskartta kertoo rakkolevälle suotuisien elinalueiden
muutoksesta Saaristomerellä viimeisten 100 vuoden aikana. Kartta: Matti Sahla/Metsähallitus. |
Viimeaikaisten meren tilan muutoksia luonnehtineiden
projektien pohjalta luonnontilaisuus meressä voisi siis näyttää tältä: kirkasta
puhdasta vettä, monimuotoisia toimivia eliöyhteisöjä ja hiljainen ympäristö,
jossa ei ole roskia tai muita näkyviä merkkejä ihmistoiminnasta.
Siitä huolimatta, ettei täydellistä luonnontilaisuutta
voikaan meressä koskaan saavuttaa, merialueiltamme löytyy yhä sopukoita, joissa
ihmistoiminnan vaikutukset ovat maltillisempia kuin muualla. Monet näistä
alueista sijaitsevat kaukana ulkomerellä, missä liikkuminen vaatii
merenkulkutaitoja ja säät saattavat arvaamattomasti muuttua. Kauas
mannerrannikosta eivät energia- tai kalanviljelyteollisuuden paineet välttämättä yllä, eikä ulkosaaristo ole pitkien etäisyyksien vuoksi myöskään haluttu
vapaa-ajan mökkirakentamisen kohde. Luonnontilaisuus voi säilyä myös vaikeapääsyisillä rannikkoalueilla, kuten matalissa lahdissa tai fladoissa.
Meriluonnon koskemattomuutta voidaan ylläpitää suojelualueilla sekä
erilaisilla maihinnousu- ja liikkumisrajoituksilla.
 |
| Hiljaisilla, erämaisilla meri- ja saaristoalueilla viihtyvät myös linnut ja hylkeet. Suojelualueille voidaan asettaa maihinnousu- ja liikkumiskieltoja merieläinten turvaamiseksi. Kuvassa harmaahylkeitä Grimsörarnan hylkeidensuojelualueella. Kuva: Kevin O'Brien/Metsähallitus. |
Siellä, missä huviveneet eivät pörrää eikä raskas
laivaliikennekään kulje, on vielä mahdollista löytää hiljaisia, erämaisia meri-
ja saaristoalueita, joiden vedenalainen luontokin on monimuotoista ja runsasta.
Niihin pääset tutustumaan seuraavissa EMMA-alue-esittelyissämme.
Heidi Arponen, meribiologi
Om naturligt tillstånd under utan på svenska:
När vi tänker på betydande mångfald i Finlands ekologi vad beträffar undervattensnatur stöter vi havsbiologer ofta på frågan, hur ser egentligen naturen ut under vattenytan då den är i ett naturligt tillstånd? Om man slår upp i ordboken betyder ordet i naturligt tillstånd följande: ett område där människans handlande inte har påverkat naturen, t.ex. ett sådant område där varken jordbruk eller skogsbruk har inverkat på naturen under vattenytan. Alltså ett område i naturligt tillstånd.
I naturligt tillstånd är en term som ofta används för olika arter i olika livsmiljöer då det är frågan om naturskydd. I det begreppet ingår en bild av en orörd, ursprunglig och värdefull ja till och med en aning vild skrämmande natur. Urskogens naturliga tillstånd kan vi lätt föreställa oss hur ser ut, fastän det i Finland sist och slutligen inte finns så många orörda skogar där människan inte haft sitt inflytande. Från marinbiologisk synvinkel är ett liknande orört område under vattenytan problematiskt att hitta. I havsvattnet blandas allt som flyter ut i våra vattendrag. Vatten som filtreras genom jordmassorna / landmassorna drar med sig föroreningar och allt annat t.ex. näringsämnen, föroreningar och kemikalier ut i våra hav. De sprider sig sedan på vågorna och genom strömmarna till alla våra undervattensmiljöer. Industrier, bosättningar samt jord och skogsbruk har alla på olika nivåer inverkan på hur våra marina miljöer mår. Endel inverkar mera, andra mindre. Genom påverkan av mänskligt handlande har också vår artrikedom under vattenytan förändrats, och förändringen pågår i allt ökande takt, då deras livsvillkor så småningom försvagas. På grund av eutrofieringen, övergödningen av våra vattendrag blir vattnen grumligare och igenslammade, trådalgerna tar överhand och strukturen på växtligheten förändras på havsbottnen.
All användning av haven påverkar också allt liv under vattenytan. På ytan kan havet se lugnt och välmående ut, fastän man just tagit upp sand från bottnet eller muddrat en farled in till hamnen. Bullret då man bygger under vattenytan eller buller av sjötrafik leder väldigt bra under vattenytan, även riktigt långa sträckor. Bullret hörs ända till orörda skärgårdsmiljöer. Ett klart havsvatten kan ge sken av att bottnen mår bra, fastän det i själva verket är så att trådalgerna fått mycket näring och växer kraftigt och därmed kväver den mångfaldiga bottenvegetationen som egentligen borde växa på bottnen. Trådalgerna bildar stora mattor som gör att varken syre eller ljus når bottenvegetationen. Dethär i sin tur leder till syrefattiga, döda bottnar.
Hur ser då ett botten ut när det är i sitt bästa naturliga tillstånd? Om man ser tillbaka på Östersjöns geologiska historia, har havet nästan jämt varit i ett förändringstillstånd. Från att ha varit ett sötvattenhav som fått vattnet av inlandsisen till ett hav som idag består av bräckvatten. Arter har kommit och gått under historiens gång, en del arter har anpassat sig och spridit sig, andra arter har gått under då livsmiljön inte har varit lämplig för dem. Många av de arter som vi idag ser som de bestående arterna i Östersjön har från början varit invasiva, främmande arter som på något vis lyckats anpassa sig till livsmiljön i havet. Men hur skall vi då kunna jämföra de arter som idag lever i Östersjön om inga arter egentligen är skapta just för det här havet, då havet hela tiden förändrats? Dessutom har vi varken forskningsresultat eller regelbundna forskningar till hands från Östersjöns bottnar under så lång tidsperiod. Endast under se senaste hundra åren har man bedrivit forskningar under vattenytan och noggrannare karteringar påbörjades endast för ungefär 15 år sedan. Det här är en väldigt kort tid om man jämför med hur länge man bedrivit olika forskningar på land.
Vi är inte på något plan allena med våra frågeställningar och funderingar vad beträffar problemet med vad havets naturliga tillstånd egentligen är. En och annan beslutsfattare, forskare och havsbiolog har funderat på exakt samma frågor. Kanske vi hittar riktgivande svar i de senaste rapporterna och bedömningarna om hur havet mår, eller vilket tillstånd som vi tror att skulle vara bäst för havet?
Redan år 2007 försökte Östersjöprojektet Helcom modigt jobba för ett åtgärdsprogram för att skydda Östersjön genom åtgärdsprogrammet (Baltic Sea Action Plan, BSAP). Man tog som sin hedersuppgift att jobba för en renare Östersjömiljö före utgången av år 2021. Uppgiften visade sig vara så pass krävande, att tidsfristen skjöts framåt i tiden, men man fortsatte idogt att jobba för att nå sitt mål.
Nu försöker man genom de nya direktiven som givits av Europeiska Unionen nå målet för ett renare Östersjön. I Finland gör man en täckande skötselplan för havsbottnen. ” Situationsplan för Finlands undervattens tillstånd 2018”. I rapporten anges kriterierna för hur man bedömer ett friskt hav genom olika kriterier. Och med dessa kriterier som grund utvärderar man sedan havets tillstånd med sex års mellanrum. Hur man bedömer ett friskt hav är på inget vis enkelt och solklart, eftersom många faktorer inverkar på resultatet på olika sätt. Men några faktorer som ger en indikator för hur havet mår är bland annat arternas mångfald, mängden av orörda havsbottnar, övergödning, olika sorters näringsnäringsvävar samt kommersiella fiskstammar. För att utvärdera havets välmående behövs en stor skara sakkunniga, vars kunskaper är nödvändiga för att göra den slutligas bedömningen av havets tillstånd. Med hjälp av de här kriterierna fick vi till stånd en heltäckande bedömning av hur havet mår år 2018.
Skötselplanens mening är inte att få havet i ett naturligt tillstånd, orört tillstånd, eftersom ett sådant mål är omöjligt att nå. Men vad är då målet för ett välmående hav? I ett välmående hav är nog också människan delaktig med sina handlingar och sitt leverne, men inte så att människan belastar havet i alltför hög grad genom sina handlingar. Det här betyder att människan inte i alltför stor utsträckning skall skräpa ner, övergöda havet eller genom sina handlingar förorsaka buller. Människan skall också lägga märke till att försöka bevara naturens mångfald och på det sättet försöka arbeta för att artrikedomen bevaras.
Havsmiljön samt hur den har förändrats funderades det också på under åren 2018-2019 då man utvärderade resultaten i programmet för de Finska utrotningshotade arternas livsmiljöer. Man forskade då i Östersjöns undervattensarter samt i hurudana livsmiljöer de förekommer. Bland annat blåstångförekomster och ålgräsängar utforskades och man gick igenom resultaten med hjälp av kriterierna i programmet IUCN (Red List of Ecosystems, IUCN 2015) som är ett program var man nationellt listar de utrotningshotade arterna. Åter igen funderade man över vad man kan jämföra med då man tänker på Östersjön som ett hav i naturligt, ursprungligt tillstånd. Ett hav som mår tillräckligt bra med tanke på förutsättningarna i livsmiljön för den undervattensvegetation och de arter som lever där. Med tanke på forskningsresultat på land kan man jämföra med resultat hundratals år tillbaka i tiden eftersom man i generationer antecknat och fört bok över skogarnas tillstånd i vårt land. Vad beträffar livet under vattenytan har vi bara under de senaste 50 åren att jämföra med hur havet mår och hur dess tillstånd har påverkats av människan. Så egentligen har vi forskning endast från den tiden då människan redan haft en stor in verkan på Östersjön och inte forskning som från ett längre historiskt perspektiv berättar för oss hur livet i Östersjön förändrats under en längre tid. Vi har endast forskningsresultat från den tiden då man från stugans brygga kunde se enda ner till bottnet, och det växte blåstång överallt. Det var nämligen på 1950-60-talet som den ökande bosättningen vid kusten, industrin och jordbrukens utsläpp började märkas i våra havsmiljöer bland annat genom att vattnen blev grumligare, trådalgerna blev vanligare samt den årliga massblomningen av blågröna alger blev allmännare.
Resultaten på förändringarna och kvaliteten på de marina miljöerna i Östersjön började ge huvudbry åt forskarna, eftersom jämförbara resultat endast fanns att tillgå för en kort tidsperiod bakåt. För att få ett grepp om hur arternas samverkan med varandra har förändrats tog man hjälp av många olika forskningsmetoder. Bland annat tittade man på hur vattnens kvalité hade förändrats i Östersjön och tog hjälp av resultaten i bottenprovsserier, prover som man under en längre tid tagit av havsbottnen i forskningssyfte. Forskarna hade också en stark åsikt om hur Östersjön sett ut före man vid kusten började ha stora industrier som förorsakade föroreningar i vårt hav. Såklart tog man också hjälp av datorteknologin.
Med hjälp av datorteknologin har man kunnat föreställa sig hur havet egentligen mår, samt de förändringar havet varit utsatt för, som att havet blivit grumligare, landhöjningen, sammansättningen av olika arter, hur arterna har spridit sig samt hur många individer man hittat av samma art. Ett exempel från verkligheten kan nämnas förekomsten av blåstång. Tack vare hjälp av olika datorprogram kunde man utforska hur livsmiljöerna för blåstången kunde ha sett ut för hundra år sedan. Man tog hjälp av datorprogrammen och beaktande hur klart vattnet var och hur djupt blåstången kunde växa och var den kunde ha förekommit. När man idag vet i hurudan livsmiljö blåstången trivs bäst (t.ex. på bergsväggar, växande i specifik salthalt, djup samt i specifika ljusförhållanden) kunde man med hjälp av dator få fram på vilka olika platser blåstången torde ha vuxit för 100 eller 50 år sedan i de växtmiljöer som då var gynnsamma för arten. Bilderna är förstås bara riktgivande och antagande på vilka platser blåstången kan ha förekommit. Men med hjälp av dem kan man i alla fall försöka få en bild av det förflutna och försöka förutse arternas livsmiljöer i framtiden. Som t.ex. hur salthalten i havet och klimatförändringen påverkar var blåstången kan förekomma i framtiden, hur den kan sprida sig och hur den kommer att klara sig om man skulle nå målet för ett renare hav.
Om man tänker på de senaste förändringarna i havet kunde projektets huvudbudskap vara följande: klart rent vatten, en mångfaldig livsmiljö för både växter och djur, en tyst undervattensmiljö där det ej finns skräp eller andra faktorer av mänsklig påverkan av miljön.
Trots att man aldrig kan uppnå en totalt naturlig livsmiljö i vårt hav finns ändå tanken och förhoppningen att vi på något plan kunde uppnå ett handlande av människan som inte skulle ha så stor inverkan på havsmiljön. Många av de här livsmiljöerna befinner sig långt ute på öppna havet, där man för att färdas behöver god sjövana samt vetskapen om att väderförhållandena fort kan ändra. Långt från kusten ser man inte direkt konsekvenserna av energi eller fiskförädlingsindustrin. Yttre skärgården är ej heller eftersökta sommarstugeplatser för sommargästerna. Naturens mångfald kan man också bevara i grunda svårframkomliga havsvikar och flador längsmed våra kuster. Havsmiljöns integritet kan man också skydda med hjälp av landstigningsförbud samt genom att begränsa rörelsefriheten på vissa områden.
Där var fritidsbåtarna inte tränger sig fram eller den tunga båttrafiken trafikerar är det ännu möjligt att hitta ”ödemarksliknande” skärgårds och havsområden där också naturen under havsytan har stor mångfald och är rik på olika arter. Till de här miljöerna kan du komma med på utfärd tack vare EMMA programmet som vi här kommer att börja presentera.
Heidi Arponen, marinbiolog
Översättning: Lotta Söderlund
Missä kalat kutevat?
http://metsahallitusmerella.blogspot.com/2020/07/emmat-esittelyssa-kalantuotantoalueet_10.html
