Ahvenen kutunauhoja löytää vesikasvillisuuden seasta alkukesällä.. Kuva: Petra Pohjola / Länsstyrelsen. |
Kaloilla lisääntymisvaihe on huipputärkeä.
Vuosiluokan vahvuus määräytyy pitkälti jo kututapahtuman menestyksellisyydessä
ja kalanpoikasten ensimmäisten viikkojen ja kuukausien aikana. Vuosiluokan
vahvuus taas tuntuu suoraan muutaman vuoden päästä kalastettavan kalakannan
vahvuudessa. Lisääntymisvaiheen onnistumistumista voidaan arvioida muun muassa
lisääntymisaikaisten elinympäristöjen laajuudella ja tilalla.
Kaloilla on monenlaisia
lisääntymisstrategioita ja vaatimuksia sopivalle lisääntymisaikaiselle
elinympäristölle. Osa rannikkomme kalalajeista nousee jokiin kutemaan
(esimerkiksi lohi, meritaimen ja vaellussiika). Osa kutee ulkosaariston riutoille
ja sorapohjille (esimerkiksi merikutuinen siika ja harjus). Osa suosii
suojaisia ja matalia kasvillisuusrantoja (esimerkiksi hauki ja särkikalat). Osalla
on niin kova hinku päästä muuta ympäristöä lämpimämpiin ja suojaisempiin
ympäristöihin, että ne hyppivät jopa kynnyksien yli fladoihin ja kluuveihin (esimerkiksi
ahven). Joidenkin lajien mäti kelluu tietyssä syvyydessä vesipatsaassa
suolaisuudesta riippuen (esimerkiksi turska ja jotkut kampelalajit).
"Anna antti ahvenia", sanoo suomalainen, kun nakkaa mato-ongen veteen. Tämä utelias ahven on kuvattu Öllöri-järvessä itäisessä Suomessa. Kuva: Pekka Lehtonen / Metsähallitus. |
Vaelluskalojen tilanne on ehkä
heikoin. Esimerkiksi lohet nousevat
kaikki omaan syntymäjokeensa kutemaan, ja kahta jokea lukuun ottamatta kaikki
Suomen Itämereen laskevat joet on padottu. Ainoastaan Torniojoki ja Simojoki
virtaavat vielä vapaina. Padot ja muut vaellusesteet ovat tuhonneet monta
alkuperäistä kalakantaa ja estävät paitsi emokalojen nousun jokeen niin
vaikeuttavat poikasten ja jo kuteneiden kalojen paluuta merelle. Jokien lisäksi
myös jokisuualueet ovat tärkeitä lisääntymisympäristöjä monelle
kevätkutuiselle, alun perin makeanveden kalalajille, jotka hakeutuvat makeaan
veteen kutemaan ja hyödyntäisivät mielellään tulvaniittyjä kutu- ja
poikasalueinaan. Lisää vaelluskaloista voi lukea LUKEn blogista täältä.
Äärimmäisen uhanalainen meriharjus on keväällä matalassa vedessä karuilla ulkosaariston luodoilla ja karikoilla kuteva kala, joka vaatii puhdasta vettä ja puhtaita sora- ja kivipohjia lisääntymis- ja elinalueikseen. Meriympäristön rehevöityminen on lajille hyvin haitallista. Meriharjus lisääntyy enää harvoissa paikoissa Suomen rannikolla, todennäköisesti lähinnä Perämerellä. Tästä kivikosta Ulkokrunneilta on löydetty meriharjuksen poikasia. Kuva: Alpo Huhmarniemi / Luke. Den starkt hotade havslekande harren leker på
våren i grunda områden vid ytterskärgårdens karga rev och skär, och behöver
rent vatten och rena grus- och stenbottnar som reproduktions- och livsmiljö. Övergödningen
av havsmiljön är mycket illa för arten. Den havslekande harren reproducerar sig
numera på väldigt få platser längs den finska kusten, troligtvis huvudsakligen
i Bottenviken. Här har yngel av den havslekande harren hittats vid det steniga
Ulkokrunnit. Bild: Alpo Huhmarniemi / LUKE. |
EMMA-alueisiin
(ekologisesti merkittävät merialueet) on kalojen lisääntymisalueen perusteella
valittu lähinnä jokisuistoja ja suojaisia sisälahtia. Alueet ovat tärkeitä joko
kaupallisesti merkittäville kalakannoille, kuten silakalle, ahvenelle tai
kuhalle, tai uhanalaisille kalakannoille, kuten meriharjukselle tai
meritaimenelle. Monilta näistä alueista löytyy paljon muitakin luontoarvoja,
kuten esimerkiksi uhanalaisia
lajeja tai luontotyyppejä,
mielenkiintoista geologiaa tai luonnontilaisia
rantoja, mutta osa alueista nousee EMMA-statukseen yksinomaan
kalakantojensa vuoksi.
Suomen Itämereen kutevista kuhista suuri osa syntyy samoissa lahdelmissa ja samoilla rannoilla. Vaikka vettä piisaa, kuhalle ei kelpaa mikä tahansa. Kuva: Pekka Tuuri |
Suurin osa meistä syö kalaa,
kotimainen kalastus tuo työpaikkoja ja parantaa huoltovarmuutta ja joka kolmas
suomalainen harrastaa vapaa-ajankalastusta. Kalat näkyvät jokaisen elämässä
jollakin tavalla ja ne ovat vedenalaisista lajeista ehkä helpoiten lähestyttäviä.
Jos puhutaan esimerkiksi erittäin uhanalaisesta lietettaresta tai erittäin
uhanalaisesta vaellussiiasta, kumman se naapurin pappa todennäköisemmin
tunnistaa? Kalojen lisääntymisalueina tunnistetut EMMA-alueet ovatkin ehkä
helpoimmin ymmärrettäviä meriluonnon arvokkaiden alueiden joukossa.
Meri Kallasvuo (LUKE) ja Essi Keskinen (Metsähallitus)
Presentation av EMMA-områden: fiskepopulationer
För fiskarna är själva
reproduktionsskedet mycket viktigt. En årsklass styrka
bestäms långt av hur själva leken lyckas och hur ynglens första veckor och
månader går. Årsklassens styrka kan efter några år ses direkt på hur stark den
fiskbestånd som fiskas är. Reproduktionsframgången kan man bedöma bland annat
genom att se på storleken av, och tillståndet i, de miljöer som används som
reproduktionsområde.
Fiskar har många olika sorters reproduktionsstrategier och krav på
reproduktionsområden. En del av kustens
fiskar stiger upp i åar och bäckar för att leka (till exempel lax, havsöring
och vandringssik). En del leker på ytterskärgårdens rev och grusbottnar (till
exempel havslekande sik och harr). En del föredrar skyddade och grunda stränder
med rik vegetation (till exempel gädda och mörtfiskar). En del vill så gärna nå
varma och skyddade miljöer, att de kan hoppa över hinder för att nå flador
eller glon (till exempel abborre). En del fiskars rom flyter på ett visst djup
i vattenspalten på grund av salthalten (till exempel torsk och vissa flundror).
När man ser på en karta kan det verka som att det finns lämpliga
reproduktionsområden för fisk lite varstans, men i verkligheten är antalet
lämpliga områden ganska begränsade. Även mycket små områden kan producera
rikliga fiskbestånd. Miljöförhållandena måste vara precis
de rätta under reproduktionstillfället, annars kan hela årsklasser bli svaga. Till
exempel abborren reproducerar sig speciellt effektivt i miljöer som är varma,
såsom flador, och muddring av fladans mynning, vilket leder till ökad vattenomsättning,
kan förstöra ett tidigare bra reproduktionsområde totalt.
Situationen är kanske sämst för vandringsfiskar. Till exempel laxar stiger alltid
upp i de vattendrag de själv kläckts i för att leka, och idag finns dammar i
alla lämpliga vattendrag längs Finlands Östersjökust. Endast Torne älv och Simo
älv rinner ännu fria. Dammar och andra vandringshinder har förstört många ursprungliga
fiskstammar och hindrar inte bara moderfiskar att nå upp till vattendraget utan
gör det även svårt för ynglen och de återvändande lekfiskarna att nå havet
igen. Förutom de rinnande vattendragen är även själva mynningsområdena viktiga
reproduktionsområden för många vårlekande, i grunden söktvattensarter, som
söker sig till sötvatten för att leka och gärna drar nytta av flödesängar som
lek- och yngelområde.
EMMA-områden (ekologiskt betydelsefulla havsområden) som utnämnts på grund
av deras betydelse som lekområde för fisk är huvudsakligen mynningsområden och
skyddade innervikar. Områdena är viktiga för ekonomiskt viktiga fiskarter,
såsom strömming, abborre eller gös, eller för hotade fiskbestånd, såsom
havslekande harr eller havsöring. I många av dessa områden finns också andra naturvärden,
såsom hotade arter eller naturtyper, intressant geologi eller stränder i
naturtillstånd, men en del av områdena har lyfts till EMMA-område enbart på
grund av deras fiskbestånd.
De flesta av oss äter fisk, det inhemska fisket ger arbetsplatser och
förbättrar självförsörjningen och till och med var tredje finländare ägnar sig
åt fritidsfiske. Fisk ses i allas våra liv på sätt eller annat och de är kanske
de undervattenarter som är enklast att ta till sig. Om man pratar om den starkt
hotade ävjepilörten eller den starkt hotade vandringssiken, vilken tror du farbrorn
i granngården känner igen? Av alla värdefulla havsområden som valts ut som
EMMA-områden är kanske de som valts ut baserat på deras betydelse för fisk
enklast att förstå.
Meri Kallasvuo (LUKE) och Essi Keskinen (Forststyrelsen)
Käännös Anette Bäck, Metsähallitus
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti