 |
| Valsörarnas fyr i månskenet Bild: Niclas Fritzén |
Växtlighetskarteringarna
tog slut men Kvarken fladas fladdermus-studier är i full fart. Snart i nästan
tre veckors tid har en grupp biologer försökt få tag på den mysteriösa
trollpipistrellen vars migrationsrutt till dato är ett frågetecken. Jag var
lyckligt lottad och fick följa med dem i två nätter.
Valsörarna har
jag besökt redan flera gånger detta år och även övernattat på den biologiska
stationen men det häftiga nattelivet var mig inte bekant. Jag kom fram på
måndagen med Niclas som är ansvarig för projektets fladdermus del. Nicklas har
på våren satt upp passivdetektorer på 10 olika ställen i Finland och
tillsammans med Anniina från Länsstyrelsen Västerbotten även 10 stycken på den svenska sidan. Dessa
passivdetektorer har hela sommaren samlat in information av förbi susande
fladdermöss, ifall det fanns vilka.
Nu var det alltså
dags att få svar på gåtan. Gruppen som redan varit en längre tid på Valsörarna
var lätt frustrerad eftersom det som de helst ville ha tag på, trollpipistrellen,
hade inte ännu dykt upp. Denna kväll hade fällorna förflyttats till ett annat
ställe och jag fick hjälpa att ställa upp dem. Jag som trodde att marinbiologer
inte gör något annat än släpar på en massa tunga grejer som är omöjliga att bära
och jobbar på konstiga sätt och tider… Men det gör även fladdermusfolket!
Fällorna kan väga upp till 20kg och är av omöjliga former och längder. Det
kräver an massa kraft och fantasi för att ställa upp fällorna. Första byten brukar
vara biologerna själv som endera går/snubblar i fällorna eller blir under de
ramlande konstruktionerna. Man behöver ett och annat hjälpmedel för att få upp
dessa fällor och allt från metspö till tältpinnar används.
Jobbet börjar då det
blir mörkt, annars har man fåglar i fällorna. Beroende på fällan måste de
endera tömmas varje timme (harpfälla) eller med 15 minuters mellanrum (slöjnät).
På Valsörarna användes både och; detta innebär att under hela mörka tiden från kl.
21 på kvällen till 06.00 på morgonen måste fällorna besökas var femtonde minut.
Det lät ju mycket spännande i mina öron eftersom jag redan vaknat 06.00 på
morgonen. Natten gick ut på det, att med jämna mellanrum patrullerades vid
fällorna i stor förhoppning om att något flugit i fällorna. Jag sto ut med
väntande till klockan 01.00 då jag hittade en mysig soffa i huset vid fyren där
jag kröp ihop och slumrade. Jag vaknade lite nu och då för att höra att inget än
hittats i fällorna. Femtiden på morgonen kom Nicke och berättade att nu flyger
det trollpipistreller. Den lilla jäveln kurvade i 15 minuter ovanför oss. Den
svängde alltid just före fällan vilket antyder på det att den dock märker
fällan rätt bra. Nicke även ställde upp sig på en hös stege med en håv för att
möjligen på detta sätt få fast den men nej… En timme senare traskade vi
tillbaka till stationen för att sova. Trollpipistreller är inte så vanliga i
Finland. Jag som slumrade på soffan och kollade inga fällor blev alltså väckt
för att se en av dem. På stationen hade bl. a Kati som sysselsatt sig redan i
längre tid med fladdermöss vakat hela natten; hon har aldrig sett en
trollpipistrell i Finland förr, usch vad jag skämdes min goda tur.
 |
| Niclas och Kati ställer upp en liten harpfälla Bild: Roosa Mikkola |
Det här konstiga
fladdermusbiologerna är till största delen redan vakna före kl. 12. Jag förstår
inte hur de orkar. Tröttheten kanske märks på de rastlösa skämten och deras underhållande
humor. Man måste vara en viss slags människa för att stå ut att vara 4 veckor
på en öde ö med ett par andra människor och vara vaken hela natten.
På morgonen efter ett par timmas sömn beslöt Eeva att kolla fladdermusholkarna. Där hittade hon
en taigafladdermus som hon sedan tog in till stationen för ringmärkning. Jag
har inte på en lång tid varit så imponerad av något som av hennes hanterande av
en fladdermus. Djuret väger kring 10gr och är så skört. Man måste hantera det
med handskar och hålla de så i handen, att den inte biter. Djuret skall vägas,
könet och tänderna kontrolleras. Längden på underarmen skall mätas och det
skall tittas efter parasiter. Sättet hon hanterade fladdermusen var häpnande; självsäkra
fasta grepp men ändå så att djuret inte kommer till skada. Det är ju inte
precis så att djuret är lugnt i handen och njuter av uppmärksamheten. Man kunde
se att hon hade gjort det många, många gånger.
 |
| Eeva ringmärker en taigafladdermus Bld: Roosa Mikkola |
Inte vem som helst får fånga
fladermöss. Det kräver mycket mer än vad man kan tänka sig. För att ansöka
tillstånd för ringmärkning måste man ha avlagt ett prov som består av flera
olika delar; kännedom om lagstiftning gällande fladdermöss, artkännedom samt hantering.
Man måste även ha övat hantering gemensamt med någon som har erfarenhet och man
måste också ha kunskap om att ta loss fåglar och fladdermöss ur nät.
På kvällen var
det dags igen att sätta upp fällorna och börja patrullera. Denna gång blev jag
kvar på stationen med Kati och Johanna. Tröttheten började trycka så jag gav
igen upp efter midnatt och gick och sova. Vid något skede vaknade jag dock och
hörde hur Kati sa i radiotelefonen att hon kommer. Johanna som var och kolla
fällorna hade hittat en fladdermus! Kati gick ner för att hjälpa till. Johanna
är vid det stadie att hon övar att hantera fladdermöss och fick därför inte
själv ta fladdermusen ur fällan. Med Katis understöd hämtades den lilla
fladdermusen till stationen för artbestämning. Det handlade sig om en
taigafladdermus. Johanna fick hantera fladdermusen medan Kati hela tiden sa vad
som skulle göras och hur. Det var fint att få se hur en proffs arbetar och hur
en lärling blir lärd. Johanna hanterade fladdermusen mycket väl och efter
artbestämningen fördes den tillbaka dit den fångats ifrån. Det var sängdags för
oss tre medan gruppen från fyren skulle ännu gå i soluppgången två kilometer
tillbaka till stationen. När vi vaknat ett par timmar senare kom det fram att
andra gruppen igen bara sett trollpipistreller men de fortfarande vägrade bli
fångade.
Efter lite till
sömn var dags för mig att återvända till fastlandet. På lång tid har jag inte
fått lära mig så många nya intressanta saker som under dessa dagar. Det är
obetalt att få följa med proffs vid sitt arbete och få suga ur dem den kunskap
de har.
Förra natten
efter att jag lämnat gruppen fick de äntligen trollpipistreller! Två stycken
hittades i fällorna. Jens och Roosa som de blev och heta, har nu båda en
radiosändare på ryggen som hoppeligen kommer att avslöja hemligheter om trollpipistrellernas migrationsrutt. Nu fick Kati äntligen se och
ringmärka trollpipistreller i Finland, tre veckors frustrerande väntande och kontrollering
vid tomma fällor betalade sig. Kati var dock inte den ända som äntligen fick se
det hon ville. Under tre års tid på hösten har seglaren Heikki befunnit sig av
slump på Valsörarna samtidigt som fladdermusforskarna. Varje gång har han varit
med ett par nätter i hopp om att få se en fladdermus. Han har säkert tänkt att
de inte finns eftersom då han har varit med har fällorna alltid varit tomma,
men nu fick även han också se ren ringmärkning av en fladdermus. Succé för alla
parter.
Jag kan inte tacka nog gruppen som orkade visa
och förklara, svara på alla mina frågor och vara så entusiastiska om sitt
arbete. Om ni läsare bara någon gång har möjligheten att följa detta arbete i
en natt kan jag hjärtligt rekommendera det. Man måste bara ha lite förstånd för
de människor som utgör detta arbete… efter att vara vaken så många nätter i rad
och inte sova tillräckligt gör en lite galen… Eller kanske det var det redan
från början… J
Roosa
 |
| Ansiktsbild av
trollpipistrellen Roosa där ringen syns (den lilla pricken som syns i örat är
ett fladdermuskvalster) Bild: Niclas Fritzén |
 |
| På natten har man tid... ja för allt möjligt med alla tänkbara sätt Bild: Kati Suominen |
 |
Tanduppsättningen hos en
taigafladdermus (Myotis brandtii). Vassa tänder behövs för att krossa
bytesinsekternas kitinskal Bild: Niclas Fritzén
|
