Metsähallitus merellä: En av fyra överlevde

Jag är relativt beroende av min arbetstelefon. Inte psykiskt men för att ta hand om allt mer och mindre viktigt. Telefonera kan jag med min egna telefon vid behov, men arbetstelefonen behöver jag för att ta bilder och för att komma till min epost. Säkerhetsaspekten som telefonen innebär går inte heller att överse.

På måndagen startade vår fältsäsong helt på allvar. Vi skulle bo ute på Fäliskär hela veckan och inventera de flador som låg på nära håll. Vi var tre personer och en fullpackad båt, vinden var hård och vägen lång. Jag hade båda mina telefoner innanför räddningsdräkten men tänkte, att det vore nog bäst att ha dem framme någonstans nära ifall något skulle hända. Jag tyckte att Jaakkos vattentäta lilla påse verkade som en ypperlig idé och lade mina telefoner i hans påse. När vi äntligen kom fram till Fäliskär märkte han att påsen hade flera deciliter vatten i sig. Vi kollade våra telefoner (hans två stycken var också där) och kunde konstatera, att ingen av de fyra telefonerna fungerade. Jag som hade tänkt, att en vattentät påse skulle vara den bästa förvaringsplatsen. Ursprungligen var ju telefonerna i min jackficka under räddningsdräkten, men den platsen skulle inte ha varit alls något bättre. Jag undrade under hela resan till Fäliskär varför jag frös så mycket. När jag tog av mig räddningsdräkten var det klart, jag var dyblöt. Telefonerna skulle inte heller ha överlevt under den ”vattentäta” räddningsdräkten.

Jag gillar livet utan telefon. Jag förstår inte varför man skall kunna nå mig 24/7 (utom såklart med arbetstelefonen). Och det att inte ständigt behöva kolla ”viktiga” och oviktiga nyheter är jätte avslappnande. Men. Utan telefon blev inga spontana bilder tagna av vår fältvecka, inga uppdateringar på instagram gjordes, inga väderleksrapporter lästes och inga ärenden kunde skötas. Privatlivets ärenden sköttes likaså lite. Där vi sovde fanns en sladdtelefon som kunde användas. Först fick jag ringa till 118 och fråga efter telefonnummer hit och dit så, att jag skulle kunna anmäla åt alla som saken berör, att vi inte kan nås på hela veckan. Nuförtiden kan jag bara ett ända nummer utantill (förr kunde jag massor), och jag visste inte tillhörde det min mamma eller pappa J.

Det var definitivt avslappnande, att jag inte hade behovet att kolla upp mina telefoner so ofta (dvs inte alls). Veckan gick relativt bra och vi besökte ett par fina och intressanta flador. Vi börjar hitta en rutin på det hur vi skall sköta arbetet så effektivt som möjligt, och jag ser framemot de följande veckorna.

Dock utan extra spänning slapp vi inte undan. Båten vi kör med ”som redan en gång har sjunkit”, tyckte att den skulle börja ta in lite extra mycket vatten. Jaakko och Ella var ute på en flada för att göra växtlighetskarteringar och när de skulle ta sig tillbaka märkte Jaakko, att bakluckan i båten var full med vatten! Det handlade om över hundra liter som han fick tömma ut med ett ämbar. De kom tillbaka till Feliskär men bakluckan hade börjat fyllas igen. Proppen i båten verkade lös och hur mycket vi än tömde vatten ur luckan kom det alltid bara mer och mer. Ingen av oss ville köra tillbaka till fastlandet 1,5h med denna båt och det ända alternativet var att ta båten upp på land. Enklare sagt en gjort då vi inte hade en vinsch eller något annat dylikt att få båten upp med. Det krävde sex personers krafter för att få lilla Stormsvalan på land. Då den äntligen kommit upp, efter en lång tids försökande, låssade bottenproppen av en liten berörning. I båtens baklucka hittade vi en hel del gamla bottenproppar och beslöt oss för att välja ut den som verkade bäst och försökte vår lycka. Stormsvalan kom i vattnet med efforten av bara tre personer (två räckte inte till) och bottenproppen släppte inget vatten på flera timmars tid. Vi beslöt oss att åka tillbaka till fastlandet och inget nytt vatten kom in i luckan under båtresan. Nu är spänningen stor när vi skall återvända till båten.

- Roosa

PS. En telefon beslöt att dock börja fungera ett par dagar senare dvs en av fyra överlevde